En vän som jag känner ganska ytligt hade igår skrivit ett inlägg på Facebook som jag spontant kände för att kommentera, men eftersom jag inte känner vännen så väl och eftersom jag inte vill såra någon eller framstå som totalt empatilös eller dum i skallen, så lät jag bli att kommentera, trots att jag hade ganska sakliga saker att skriva. Jag valde att censurera mig själv för att jag var osäker på om personen i fråga kunde hantera min åsikt eller om jag skulle få skit för att jag "la mig i" sånt jag kanske egentligen inte hade med att göra.

 

Och så har jag gjort tusentals gånger. Inte bara när det gäller att låta bli att framföra en kommentar, utan även när det gäller att skriva vad jag EGENTLIGEN känner just här och nu. Jag är inte som alla andra, jag är rätt osentimental på vissa sätt och väldigt sentimental på andra. Jag är ganska hård och kall, kanske även cynisk och ironiserar en del och kan vara rätt så sarkastisk många gånger, och jag vet att alla inte kan hantera detta, än mindre kanske tror det om mig eftersom jag är väldigt socialt kompetent och vet när jag ska hålla truten stängd för att inte bli ansedd som idiot eller elak etc. Dessutom har jag nog utan att tänka på det, byggt upp ett slags "varumärke" där jag är den där ganska neutrala och lugna personen som hellre går iväg från en diskussion än att tjafsa och vara påstridig. Och visst kan jag känna att konflikt pga olika åsikter är onödigt många gånger, och jag har lärt mig att vända andra kinden till i många lägen. Men många gånger har jag velat bitchslappa folk och bara be dem skärpa sig eller liknande. Men återigen, det är inte riktigt socialt accepterat. Men detta ständiga censurerande av mina åsikter och tankar är rätt krävande även om det låter knäppt. Jag har väl exakt samma rätt att vara den jag är och faktiskt tycka något, även om jag är obekväm och jobbig när jag gör det?! 

 

 

Likaså kan jag ibland känna att jag blir trött bara jag ser en persons inlägg på facebook, det finns en del som är riktiga energitjuvar, och NUMERA raderas de en efter en men det tog flera år innan jag kunde med att göra det, tänk om jag framstod som taskig, tänk om de blev ledsna?

Idag känner jag lite "fuck that, kan man inte hantera att någon inte vill vara ens facebookvän så kanske man ska fundera på varför i stället för att skälla ut personen i fråga över dess beslut. Förmågan att ta energi från andra bara genom en rad med text är inte åtråvärd, och de som lyckas göra så är inget jag vill ha runt mig för jag har viktigare saker att ägna min energi åt. Men det tog mig som sagt ganska länge att faktiskt ta tag i mig själv och börja plocka bort energitjuvarna.

 

Tyvärr är vissa av de där som jag känner att jag inte vill pracka på mina åsikter hur som helst, släkt och ganska gamla vänner, och deras bild av mig är väl tämligen huggen i sten, så jag kände att även om jag jobbar på att smyga in mer och mer av de där kommentarerna som kan skapa konflikt, så blir det fel. De kommer att feltolka och tro att jag genomgår en livskris eller något ditåt. Så jag skapade ett nytt Facebookkonto, en ny instagram och gav ut facebookkontot till några få som jag tror om att kunna vara accepterande och openminded, som inte dömer mig för hårt bara för att jag säger att jag tycker det är jäkligt skönt att barnen är sjuka så jag får sova eller att jag tycker att folk kan sopa rent framför sin egen dörr innan de börjar skälla på andra. Såna saker som är lite tabu att tycka, helt enkelt.

Jag antar att man kanske kan säga att jag tröttnat på att vara snäll och gullig, även om det kan vara en stor del av mig, för jag är empatisk och omtänksam, men jag vill kunna vara BÅDE den personen och ändå få respekt för mina andra sidor också. Det är väl egentligen inte för mycket begärt?