Ge barnen lite ansvar
Ibland undrar jag i mitt stilla sinne hur folk kan med att curla sina barn så otroligt som många gör. Min sambo jobbar med personalrekrytering och han har berättat MÅNGA historier (utan detaljer som kan avslöja någonting om individen förstås) om jobbsökande som verkligen brytit ihop när de nekats jobb och inte så sällan med motiveringen "ser inte vad som ska göras, initiativförmåga saknas, oflexibel, känns inte ansvarsfull".
Det många föräldrar inte verkar förstå är att man FÖRSTÖR för sina barn om man servar dem med allt hela tiden. En vacker dag måste barnen stå på egna ben och hur gör man då om man servats hela livet? Det är inte så lite skrämmande att min blivande sexåring kan sköta en tvättmaskin och få det helt rätt med dosering av tvätt- och sköljmedel, temperatur, tvättprogram och lägga i rätt sorts tvätt och en 20-åring har aldrig ens fått försöka tvätta själv?! Vad säger det om dagens föräldrar? Är det inte meningen att jag som förälder ska rusta mitt barn för livets alla prövningar och försöka lära dem att klara sig själva?
Mina barn har fått lära sig detta med att se vad som ska göras, ta egna initiativ och ta ansvar för att genomföra något från start till mål genom motivation av hästar till en början. Båda mina killar älskar hästar, och eftersom jag haft många medryttar- foder- och egna hästar genom åren så har de fått följa med sedan de var väldigt små.
Det mest effektiva jag vet är att MOTIVERA fram arbetet. Man kan tjata ihjäl sig, men det gör ingen nytta om det känns som ett tvång. Däremot om det är en positiv aspekt i det hela blir det mer bestående.
Barnen får alltid jobba för att få rida. Ridturen är belöningen för att de gjort fint åt hästen, gett den mat, tagit in den och borstat och sadlat osv. Och efter ridturen har motivationen bestått i att hästen ska bli glad och då har jag lärt dem att de måste vara noga att borsta den och lägga på täcke om det behövs osv, för att tacka hästen för ridturen. Det har funkat strålande, och många hakor har tappats när mina killar bara jobbar på utan att jag förekommer med instruktioner eller förmaningar, de vet vad som ska göras för att få rida, de vet hur de måste ta hand om hästen efteråt. Simple as that.
På hemmaplan har vi inga hästar, däremot önskar sig barnen saker då och då och vi ser till att ge pengar till barnen när vi tycker att barnen skött sig bra eller gjort något utöver det vanliga, exempelvis när lilla killen gått till affären och kommer hem med rätt varor, växel och kvitto (han är inte ens sex år fyllda trots allt) så brukar han få växelpengarna. När stora killen frivilligt tar en hund på promenad kan han få pengar, eller om jag kommer hem från skogen med hundarna och möts av ett dammsuget golv, upphängd tvätt eller liknande så blir det också belöning. I praktiken kan man väl säga att vi belönar de spontana tillfällena av hjälpsamhet, dock inte alla, eftersom vi inte vill att det ska bli förutsägbart och utvecklas till ett "system" som åtminstone den äldre killen kan utnyttja. Pengarna de får är inga stora summor så det är ofta mer besvär än vad det " är värt" att gå ner till affären runt hörnet och spendera, så vanligen hamnar pengarna i en sparbössa och då och då tömmer vi dem och köper det killarna vill ha. Det systemet funkar bra för oss, och vi belönar även när man varit väldigt framåt och initiativrik i stallet ibland kan tilläggas, för ibland är man lite extra trött och då är det lite mer värt att ändå sköta alla sakerna.
Jag tror att den här modellen är rätt bra för att lära barnen ansvar och göra dem självständiga. Jag får ju dessutom hjälp här hemma så jag tycker nog att det är ett ganska bra koncept för alla parter, det ligger inga tvång och inget "jag jobbar bara för pengar-inspirerat" tänk över detta från barnens sida, vilket jag annars tror är lätt hänt när man ger vecko/månadspeng.
Trackback
