När jag pluggade i gymnasiet bodde jag 30 mil från mina föräldrar. Gissa vad jag ägnade en stor del av min tid åt? Just det, jag festade, söp och var allmänt omogen. Det var det roligaste jag gjort, och även det mest korkade jag gjort. Jag minns med en kombination av vånda och bubblande skratt hur jag och dåvarande bästisen M rusade genom Årjäng med blodet sprutande ur hennes näsa, in på varenda affär för att fylla på med servetter under färden ner till min lägenhet ifrån torget med trollet.

 

Jag minns med skämskudden framme hur jag nästan psykstirrade på en kille som jag råkade gilla enormt mycket, så mycket att det var millimetrar från att han krockade för att han kollade på mig i stället för på vägen. Hur fan tänkte jag där liksom? Och jag minns alla dessa fester, där vi stal blinkande vägarbetslampor och hade i fönstren som discobelysning, där kompisen M stod och strippade på mitt bord mitt i fönstret ut mot "raggen" för att få skjuts till en annan stad, och hur en kille jag kände ständigt kom in genom dörren, la in ett klädesplagg i min frys och hoppade ut genom fönstret i stället för att bete sig normalt och gå genom dörren.

Jag och min dåvarande sambo/klasskompis J dansade i sandaler och shorts i ösregn med svallvågor på vår parkering, vi kom fulla till skolan och vi blandade grogg på trottoarkanten och liftade till Norge på obestämd tid.

Jag var totalt orädd och levde för dagen, nej stunden. Och det var helt underbart roligt, samtidigt som det innebar mycket ångest för gnällande grannar, dåliga betyg i skolan, präktiga kompisar som nojjade å mina vägnar, och arga föräldrar som ville ha svar när de ringde på vardagarna.

 

 

Jag prioriterade att köpa alkohol av Älgen framför att fylla skåpen med mat, som tur var blev det i regel gratis om man var lite trevlig mot honom. Jag såg inget som helst fel i att äldre kompisen M var ute och knullade med olika killar varenda helg hon inte hade sina barn. Jag svepte elefantöl som vore det vatten och jag satt gärna i knäet på någon småkåt raggare om det innebar att jag fick gratis sprit.

Jag hånglade, sjöng, drack, spydde och kramades. Jag var så glad, oförstörd och naiv. Ibland önskar jag att jag kunde vara sån igen. Sluddra fram skämt på värmländska och skratta åt det komiska men ändå gulliga i att en kille som kallades Strutsen kom fram från ingenstans och bara hånglade upp mig, tog mig i handen och ville följa mig hem så inget skulle hända mig på den 150 meter långa promenaden. Lyckan var gjord om man fick åka med på raggen eller ännu hellre ut på äventyr någonstans, i en bil där basen dånade och ölen flödade. (Att jag idag knappt kan se någon alkohol kan eventuellt ha med alla dessa fyllor att göra, men det är en spekulation.)

 

 

Jag ler när jag tänker på A, killen jag var tillsammans med ett tag, hur otroligt godhjärtad han var, och alltid ville hålla om mig som om det inte skulle komma en morgondag. Jag ler även när jag tänker på min sambo J som kom hem mitt i natten efter att ha "fyndat" saker på travbanan. Jag minns att vi åt kycklingschnitzel i två månader i sträck efter det. Fulpantandet på Noréns och lyckan över att som 17-åring komma in på Nordic i sällskap med en av stans mer kända DJ:s. Efterfestande med kioskens slemmiga ägare och promenader mellan Katthult och Porråsen i jakt på kvarglömda tröjor. Race uppför mâtensbacken och stjärtlappsåkning nedför densamma (totalt livsfarligt..) på vintern.

 

Jag begriper att det låter som att det var ett ruttet liv för många. Att det verkar helsjukt att bli nostalgisk över sånt, att det verkar som bortkastad tid alltihop. Men när man står där och har slagit vad om en stor summa pengar och en hela vodka under en spelning med Drängarna om att kunna kyssa 250 killar under samma kväll, så är det en sådan galen, härlig känsla. Inget är omöjligt och det var the time of my life. (Förutom körtelfebern jag fick som ett brev på posten efter att ha vunnit kyssarvadet)

Det formade mig på så många vis. Det stärkte mig, gjorde mig envis och påhittig, fick mig att lösa problem när de uppstod och inte måla fan på väggen. Jag lärde mig mycket om både mig själv och andra, och det har faktiskt fått mig att bli den jag är idag, tillsammans med miljontals andra händelser, minnen, peroner och erfarenheter. Jag är tacksam och glad över att jag fått såna galna härliga stunder att minnas. Alla får inte sånt.